Tänk att han är min sista pusselbit i livet. Jag har skrivit det förut, men jag trodde ju att det var fler barn jag saknade. Att livet skulle känns komplett om jag fick ett eller två barn till. Men när jag träffade Nicklas kände jag direkt "Det är ju HAN som är den sista pusselbiten!". Den känslan var så oerhört skön att känna. Ett inre lugn som jag inte känt innan. Jag kände mig ofta som att jag var på jakt. Att jag letade efter någonting mer. Men jag tror att känslan nu, känslan av ett inre lugn, beror på flera saker. Jag har hittat mitt livs kärlek, det gör mig lugn. Jag har hittat mig själv efter ett halvår i terapi. Jag trivs med där jag befinner mig i livet just nu. Jag är så nöjd med mina två barn och mina två bonusbarn. Jag har fått ett kall om vad jag vill jobba med. Jag är på gång med två olika böcker. Jag känner mig trygg hemma. Jag har vänner och familj omkring mig som jag älskar. Som älskar mig! Att få vara i hans famn är det bästa jag vet. Han ger mig ett inre lugn som jag aldrig tidigare upplevt. När jag tittar på honom blir jag alldeles pirrig. Han gör mig hel och det är så fint att älska och att älskas. En annan fantastisk sak i livet är att min bästa vän Ormis har träffat sitt livs kärlek, CJ. Och CJ och Nicklas har klickat, så de hörs typ dagligen. Så fint! Jag älskar där jag är just nu. Just nu är livet perfekt och allt är i balans!
