Flera har undrat om det här med att S ska få ett till barn hade varit lika "lätt" om jag inte haft Nicklas. Jag kan ju bara utgå ifrån var jag är idag. Hur jag mår idag. Och ja, till mycket stor del beror min lycka och trygghet i att jag träffade Nicklas. Jag är inte alls säker på att jag hade varit där jag är idag rent själsligt om jag inte mött honom i början av året. Men så kan jag inte gå runt och tänka. Jag kan ju bara utgå ifrån hur det är nu. Och nu har jag Nicklas vid min sida. Jag har två friska, fantastiska barn. Det är nästan samma sak som att fråga om jag hade känt samma sak som jag gör nu, om jag inte hade haft barn. Det hade förmodligen känts väldigt annorlunda. Såklart. Men jag tänkte försöka förklara hur jag gjorde för att gå vidare. För att sluta vara arg. Sluta vara ilsken och sviken. Jag hade två val. Antingen kunde jag fortsätta älta. Fortsätta mala i mitt huvud hur hemskt det var att ha blivit lämnad. Tyckt synd om mig själv i min stora, tunga offerkofta. Eller så kunde jag vända på allt. Jag ska inte säga att det har varit lätt. För då skulle jag ljuga. Förra sommaren var jag trasig men försökte göra så gott jag kunde. I allt. I rollen som mamma, som kompis och som kollega. Det har stundvis varit riktigt jäkla tufft. Men istället för att bli ledsen och förstörd när nyhet efter nyhet nådde mig, valde jag att se på det på ett fascinerat sätt. Det lärde jag mig i min KBT. Istället för att lägga energi på någon och tänka att den är en idiot eller gör idiotiska val, kan man tänka "Vad fascinerande att hen väljer att göra så". Det tankesättet gjorde livet lättare för mig. Jag tänkte fortsätta berätta i ett senare inlägg hur jag gjort för att gå vidare. För att ta mig ur det djupa hål jag befann mig i. Men nu ska jag hoppa in i bilen och åka till världens bästa jobb på Skincity. Jag trivs så himla bra där!
