Det är underbart att vara mamma men det tar också på krafterna. Det är otroligt stor skillnad att ta hand om två barn ensam och vara två vuxna som delar på ansvaret. När jag har barnen finns det noll och ingen avlastning. Jag klarar så mycket mer nu än jag kände att jag gjorde innan. Men ibland tar liksom krafterna och tålamodet slut. Som igår. Jag har varit förkyld i vad som känns som en evighet och nu när jag äääntligen kände att det började vända, ja då kom en ny förkylning och la sig som en dimma över mig. Igår tog min energi slut. Mamma kom hit en stund vilket var guld värt. Ibland är det som att det inte spelar någon roll vad jag gör, barnen bråkar med varandra om exakt allt. Är det inte det ena så är det helt klart det andra. Jag fixade en supergod middag som Philip inte ens ville smaka på. "Inte äta" sa han och sköt bort tallriken. Jag skulle stänga ytterdörren och stängde den rakt på min häl så att det blev ett blödande köttsår. Jag skulle dammsuga och när jag stid vid Alices plats vid bordet bröt hon ihop för att jag dammsög upp hennes ris på golvet. Det får man inte göra... Och när jag öppnade posten låg ett litet julkort där. Från en speciell person. Från en kille jag älskar. Julkortet bestod av glittriga, färgglada figurer och foton på killen som gjort julkortet. Tårarna ville inte sluta rinna. Jag var så rörd och full av kärlek att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Alice kom ut i köket och blev orolig. Då satte jag mig ned och höll henne i min famn och visade henne kortet. "Titta här vad Philip gjort på förskolan", sa jag och torkade tårarna. "Mamma är rörd. Jag är så glad att jag gråter" sa jag samtidigt som jag kramade om henne, Men det var inte sanningen. Jag var absolut rörd. Men där och då kände jag bara att det blev för mycket. Och jag behövde släppa ut tårarna som bränt bakom ögonlocken hela eftermiddagen. Det var skönt. Och Philip var så stolt när jag visade honom kortet han gjort. Jag ska vara utan barnen hela helgen och det gör satans ont. Men det finns annat i livet just nu som också gör satans ont. Så att få fokusera på mig och bara mig i helgen känns helt rätt. Jag vet att framtiden är ljus och det bästa inte har hänt än. Men nu behöver jag få vara här och nu och låta de där tårarna rinna. Bara en liten stund till. Sen lovar jag att lyfta blicken och sträcka på mig igen.
