Jag kan ibland (eller ofta) känna en stor sorg över att inte få ha mina barn hos min hela tiden, 100%. Att få följa deras uppväxt och upptåg. Men jag försöker vända på det istället. Jag gör det för att må bra och inte gå ner i djupa dalar av sorg. Jag ser ljust på livet. Jag känner mig lyckligt lottad som har träffat Nicklas, mitt livs kärlek. Vi hade aldrig setts om inte jag och S hade gått skilda vägar 2017. Men ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden till sommaren 2017 och krama om mig själv. Jag hade velat hålla kvar länge i kramen och viska "Angelica, allt kommer bli bra. Livet kommer inte bli som du hade tänkt dig, inte alls faktiskt. Men det kommer bli bra. Du kommer bli starkare, tryggare och mer självständig som människa. Du kommer förvånas över hur mycket du klarar av. Hur djupt du kan falla för att sen ta dig upp. Du kommer se tillbaka på tiden vid skilsmässan som extremt smärtsam. Som fruktansvärt sorglig. Men du kommer att bli hel igen. Du kommer att bli älskad på ett sätt som du aldrig tidigare upplevt. Du kommer träffa en man som varje dag visar vad du betyder för honom. En man som köper hem en bukett blommor en vanlig måndag, bara för att han vill det. Inte för att fira nåt, utan bara för att du är du. Han kommer att komplettera dina stökiga sidor. Han kommer vara mån om att dina barn alltid går först, de är prio ett. Du kommer att skaffa dig ett nytt jobb med underbara kollegor. Du kommer känna att du har båda fötterna på marken igen och är grundad i dig själv. Du kommer lära dig att säga nej. Du kommer också lära dig att ta ett nej. Du kommer skratta varje dag, även om det inte känns så nu. Du kommer somna i den där mannens famn varje kväll. Du kommer klappa på hans håriga bröst och känna total trygghet. Total tillit. Total förälskelse och kärlek. Du kommer att bli lycklig, på riktigt!" Egentligen är det tur att man inte kan se in i framtiden. Men ibland, och just där och då, sommaren 2017, då hade jag behövt en spåkula. För tänk vad bra det blev. Livet.
