Man kan tro att den här tiden, när allt blir grönt och värmen kommer för att stanna, bara är lycka. Men för mig är det inte så. Faktiskt långt ifrån. Jag minns exakt samma tid för ett år sen. Samma tid men ett helt annat liv. Ett liv i ingenmansland där jag svävade mellan hopp och förtvivlan. Där varje minut kändes som en timme. Där den ständiga känslan av att trampa vatten för att hålla mig ovanför vattenytan var närvarandra. Känslan av ångest och sorg. Den grå, blöta filten över bröstet som jag hade upplevt innan när jag hade ångest byttes ut mot blytung cement. Aldrig tidigare har jag mått så psykiskt dåligt som då. Jag svävade mellan lycka och avgrundsdjup sorg och smärta. Jag försökte hålla upp en fasad. Mest för barnens skull, men faktiskt också för min egen. Jag visste innerst inne att livet aldrig mer skulle bli sig likt. Att jag hade misslyckats som fru. Misslyckats med mitt äktenskap. Att de där bröllopsbilderna i rosa och vitt skulle begravas i lådor och läggas upp på vinden. Att jag skulle skilja mig. Att jag skulle lämna ifrån mig mina två älskade barn halva tiden. Jag hoppas att tiden gör så att jag kan uppleva våren igen med bara värme i mitt bröst. Men så är det inte nu. Jag kan fortfarande känna den där ångesten som kramar om min kropp. Den är ständigt närvarande djupt där inne, även om den sällan kommer upp till ytan. Jag provade att plocka av ringarna i smyg förra våren, bara för att känna hur det kändes. Det gjorde lika jävla ont varje gång. Nu är det inte tomt längre även om jag saknar mina diamanter. Första månaderna kändes det som att jag tappat ringarna. Som att en del av mig saknades.
