För exakt ett dygn sedan var Jessicas förlossning i full gång. När jag var hemma hos Jessica igår bad hon mig att stanna. Hon sa "Snälla Angelica. Åk inte". Men jag hade inget val, jag har mina två älsklingar att ta hand om. Och Alice hade dessutom feber. Jag och barnen hade en mysig vabbdag, men plötsligt ringer mamma och säger "Jessica kommer åka in nu tror jag. Hon har jättetäta värkar". Och då hörde jag Jessica skrika av smärta i bakgrunden. Jag hade ju tänkt att jag skulle ha packat en väska till mig, så jag var redo. Och även ha förberett packning till barnen, om de skulle behöva åka iväg. Allt löste sig väldigt smidigt och jag är så tacksam över att ha nära och kära som alltid ställer upp. Nicklas körde barnen till min mamma, för att sen hämta Philip och ha honom hemma. Jag vill berätta exakt allt om förlossningen, hur det var som andra halva att stå bredvid. Att se någon ha så ont att ögonen rullar i panik. Men jag vill såklart låta Jessica skriva sin förlossningberättelse innan jag skriver nåt om den. Men jag kan i alla fall berätta för er att de där fyra timmarna på förlossningen förändrade mig och mitt liv för evigt. Jag har fått äran att vara med om livets största mirakel. Nu är jag mer säker än någonsin vad mitt kall i livet är. Det är att vara ett stöd för kvinnan vid en förlossning. Jag ska sätta mig och leta utbildning nu på en gång, för jag bara måste bli doula. Mer om Jessicas förlossning senare, nu ska vi ha fredagsmys hela stora familjen.
