Igår var en riktigt smärtsam stund. Ångesten över bröstkorgen gjorde sig påmind och tårarna gick inte att hålla tillbaka. På väg till barnens pappa, i bilen, sa Alice "mamma, varför vill du och pappa inte vara kära i varandra längre?". Vi har pratat om det förut. Jag har sagt till henne när vi pratat om det att kärleken kan ta slut. Att min kärlek till henne och hennes lillebror aldrig kommer att ta slut. Men att den mellan en mamma och en pappa kan försvinna, och inte komma tillbaka. Hon sa "Jag vet. Kärleken tog slut mamma..." Mina tårar kunde inte sluta rinna där i bilen. Så klok tjej, inte ens fyra år gammal. Jag berättade för henne att min mamma och pappa också slutade vara kära. Att jag och Jessica bodde i två olika hus när vi var små. Att det var så himla bra och fint. Till stor del talade jag sanning. Jag tycker att det var bra att mamma och pappa valde att inte leva tillsammans. Hellre två lyckliga hem än ett olyckligt. Men. Det finns ett men. Det HAR varit jobbigt att packa väskan och hatta fram och tillbaka. Det kommer man liksom inte ifrån. Jag minns när jag var hos mamma och inte ville åka till pappa. Hur jag gömde mig bakom en fåtölj och grät. Hemstk för pappa. Hemskt för mamma. Hemskt för mig. Hemska minnen. Jag älskar min pappa. Jag älskar Sussie som jag är uppvuxen med, en fantastisk kvinna som alltid funnits och finns vid min sida. Men ibland ville jag bara stanna med min mamma. Det kunde jag inte dölja. Igår grät jag hela bilresan hem. Tom. Ledsen. Full av smärta och minnen från min egen barndom. Nu vet jag hur mamma kände när hon lämnade oss. Jag tror aldrig den smärtan försvinner, men den måste bli lättare att hantera. Det bara måste den.
