Idag har jag fått uppdateringar från barnens pappa från skidbacken. De ringde via facetime när de hade vilostund efter att de hade gått i skidskola. Så skönt att vi kan ha den kontakten. Inget bråk. Inga otrevliga toner som får det att knyta sig i mage och bröst. Men den här första dagen utan barnen är nästan alltid tuffast. Eller första och sista. När man vet att man snart ska få ses sprängs hjärtat nästan av saknad. I en relation där man är mamma och pappa till två barn handlar det om att ge och ta. Och alltid, alltid sätta barnen främst. Barnens pappa hörde av sig och frågade om han kunde få barnen en dag tidigare än planerat, så kidsen skulle få en extradag i backen. Hur mycket jag än vill vara med mina barn är det alltid deras bästa som går först. Jag är inte mycket för "rätt ska va rätt" och är verkligen inte petnoga med rättvisa. Så självklart fick pappan ta barnen en dag tidigare. Och att få se lyckan i Alices och Philips ögon när de berättade om att de åkt lift själva var oslagbar. När de här två kramar varandra eller tar varandras händer smälter mitt hjärta. Tänk att de här två bott i min mage. Inte samtidigt, men väldigt tätt efter varandra. De har båda hört mina hjärtslag. Bandet och kärleken jag känner för de här två är nåt jag är tacksam för varje dag att jag får uppleva. Att få sitta och lyssna när de pratar med varandra. Att klia Alice på ryggen när hon ska somna och höra hennes små historier. Att skratta med barnen så tårarna rinner (vi har samma humor) är det bästa jag vet. Jag är så tacksam och glad att jag fick bli mamma.
