Ni som följt mig ett tag vet att jag har ångest till och från. Ibland kommer panikångestattacker, ibland är ångesten bara som en filt över hela mig. Tung, blöt och omöjlig att ta av. Jag äter fortfarande antidepp, men är inte säker på att det är rätt. Jag ska ta tag i det till hösten tänkte jag. Kanske trappa ner, kanske byta medicin. Kanske bara ha tabletter när jag känner att ångesten kryper på. Jag saknar att gråta när jag tittar på sorgliga filmer. Det har liksom försvunnit i och med min medicin. Den känsliga, sårbara delen. Den där hjärtat berörs. Det är ju en sån stor del av mig, så den vill jag ha där. Igår jobbade jag på Danderyds sjukhus, där är ångesten noll och ingenting. Jag känner bara ren och skär glädje där, trots att väckarklockan ringer klockan 05:00 på morgonen. Det blir en och annan bild i hissen när jag jobbar på DS. Jag ska jobba där hela helgen och jag längtar. I juli börjar jag mina studier (har tjuvstartat) och ska plugga Naturkunskap. Jag behöver läsa ytterligare en kurs innan jag kan söka till sjuksköterskeutbildningen. Kanske lika bra att det inte sker nu, nu, nu. Jag drömmer om att plugga i en klass, inte på distans. Genom sjukhuset och avdelning 16 (och 17!) har jag träffat helt fantastiska människor. Personer som jag förmodligen inte skulle lärt känna om det inte var för att jag hoppade in där och jobbade extra. Tänk att människor man känt så kort tid, redan kan betyda så mycket. Jag har hjälpt till att arrangera en sommarfest för alla på avdelningen. En "Aw med avstånd" där jag fixat och trixat så att de ska få en magisk eftermiddag vid vattnet. Ser så mycket fram emot den!
