Jag är expert på att skjuta på saker, det är ingen bra egenskap, det erkänner jag. Jag har väntat på att min inspiration ska komma till att skriva. Skriva de där två böckerna som jag påbörjat. Om jag ska sitta och vänta kommer inte böckerna bli klara. Det har jag ju insett. Det är som att sitt och vänta på att någon ska ringa och säga att man har fått ett nytt jobb, som man inte har sökt. Eller om man är singel, sitter hemma och väntar på att den stora kärleken ska komma ridande. Det sker inte. Vill man ha nåt får man ta tag i det. Igår fick jag tips om att skriva boken (startar med en!) i Google docs, då kan jag skriva både från mobilen och datorn, var jag än är. Jag har hittills skrivit i Word och det går såklart också bra. Men smart idé med google docs. Det var min vän Johanna Schreiber som tipsade. Hon har skrivit massa böcker, superförfattare är hon! Jag har köpt en ny dator, en superfin MacBook Air i roséguld. Och i fredags överraskade Nicklas mig med en Ipad. Jag är fortfarande chockad över den presenten. Jag hade en iPad mini för en herrans massa år sen. Jag och Ibbe pratade om det där med padda när jag var där i helgen. Att innan man har det så tror man kanske inte att den ska användas så mycket. Speciellt inte när man har en iPhone och en dator. Men det är så skönt att ha den. Jag ligger och kollar på serier i sängen innan jag ska somna. Jag har inte riktigt laddat ner alla appar jag vill ha till den än, för nu fokuserar jag på att installera allt jag behöver på datorn. Det är inte direkt lätt med alla lösenord som jag skapat på den förra datorn, där man bara loggas in automatiskt... Lyxproblem såklart. Inget att gnälla över. En annan fin present jag fått från Nicklas är en weekend någonstans i världen. Jag fick det förra året men vi har inte kommit iväg. På fredag blir dock resan av, vi åker till Italien. Det blir några dagar i Bellagio vid Comosjön. Det ska bli så mysigt att åka iväg, bara han och jag. När jag vaknade i morse kröp jag nära honom och kände ett inre lugn. En trygghet. Jag önskar att jag alltid kunde känna samma trygghet. Även på kvällen när mina hjärnspöken kommer smygande. När jag ibland drabbas av panik och känslor som "Tänk om jag blir lämnad igen. Jag klarar inte det en gång till". Det är en ytterst obehaglig känsla som jag gärna slipper känna. Jag har inga som helst anledningar att ens vara orolig över att han ska lämna mig. Men det förflutna har satt alldeles för djupa spår i min själ.
