Sommarpratare i öronen, men ändå så låg volym att jag kan höra havet och vinden. Gruset knastrar under skorna när jag går nerför backen och blickar ut över det glittrande havet. Jag får tårar i ögonen av solnedgången. Tårar av kärlek. Tårar av tacksamhet. Känner hur alla små hårstrån på hela armarna reser på sig. Det är stunder som dessa som ger mig klarhet. Som ger mig lugn. Som om vinden viskar "allt kommer bli bra". Jag hör skratt från bryggan där en familj samlats för att ta ett kvällsdopp. Dottern i familjen skriker förtjust när det kalla vattnet slår upp mot hennes nakna ben. Pappan står med sin rutiga morgonrock hårt åtdragen kring kroppen. Nära, nära. Hans blonda hår blåser åt alla håll och han tittar upp mot mig där jag står som åskådare. Jag ler men tittar bort och fortsätter ner till strandbrynet. Jag sätter mig ner i den varma sanden, känner de lena sandkornen mot handflatorna. Jag har alltid gillat att röra vid saker. Vid sand, sten, trä och vatten. När min farfar dog och jag hade sagt farväl till honom där han låg, kall och död, då ville jag ta på varje träd jag mötte ute i skogen. Jag ville känna på något som levde. Som växte. Som var starkt. Jag minns att jag stannade upp ofta bara för att sätta händerna mot den sträva, torra barken. Jag drar med pekfingret i sanden och skriver "Clarity". Av havsluften, lugnet i Torekov och av att ha semester har jag funnit klarhet. Jag har för första gången på länge stängt av bruset utanför och gått in i mig själv. Jag minns inte ens senast jag lyssnade på min egen röst. Jag hör rösten säga "det bästa kanske inte hänt än". Istället för att skuldbelägga mig själv, att jag inte valt att lyssna på rösten innan, ser jag framåt. Tårarna rinner längs med mina kinder och jag känner inre frid. Jag ser det mörka havet svälja den klotrunda solen. Nu vet jag.
