Jag fick en fråga på instagram som jag tänkte lyfta upp här i bloggen. Den löd såhär: "Klarar du bara av att vara lycklig om du är i en relation?" Jag tycker att det är en intressant fråga. Svaret är nej. Jag kan inte bara vara lycklig när jag är i en relation. Men! Jag tänker inte sticka under stol med att jag ÄR lyckligast och mår som bäst när jag är i en relation. Men att jag inte skulle kunna vara lycklig när jag är singel stämmer inte. Även om våren/sommaren/hösten på många sätt var den värsta tiden i mitt liv var den också fantastisk. Jag träffade många nya människor, jag kände mig fri för första gången på länge. Halva tiden fick jag acceptera att jag inte hade barnen och då fick jag göra mitt bästa för att fylla tiden med roliga saker. Jag var ute en hel del, jag har aldrig tränat så mycket som då. Jag tog långa promenader. Jag fick älta mina sorger med mina vänner. Jag gick i terapi och fick hjälp på riktigt. Jag hade stunder av djup sorg, men också toppar av ren och skär lycka. En känsla av att det var ju såhär det skulle vara. Och då hade jag ingen relation. Då var jag singel. Singel och lycklig! Åter till det här med att ha en relation. När jag träffade N backade jag först. Jag kände att jag inte var redo för ett seriöst förhållande. Att jag hade för många problem runt omkring mig som jag behövde lösa. En sorg i hjärtat som inte hade läkt. En känsla av att inte kunna lita på någon igen. Att inte vilja ge bort mitt hjärta någonsin igen. N och jag pratade mycket och han var villig att hålla min hand genom det stormiga. Han ville finnas där för mig. Fina, fina människa. Även om allt var och är nytt mellan oss finns det något där som gör att vi inte vill vara ifrån varandra. Och ja, han gör mig lyckligare än på väldigt länge. Jag har varit i relationer som inte gjort mig lycklig, snarare olycklig. Så en kärleksrelation är inte samma sak som lycka tycker jag. Men en relation med rätt person är ren och skär lycka. Och jag tänker fortsätta berätta för er vilken underbar man N är.
