Jag försöker att tänka på annat än läkarens ekande ord "Jag vill att vi utesluter tarmcancer" men det är lättare sagt än gjort. Jag är glad att jag har barnen här, för de gör det hela lättare. Med två barn, båda under fem år, krävs det att jag är med och är uppmärksam hela tiden. Fullt fokus på de små. När de är vakna finns inte tid att älta och mala cancertankar i hjärnan. Inte heller finns tiden att googla. Skönt så. För jag har en hatkärlek när det kommer till google. Jag har så många frågor, men så få svar. Och det är intressant att läsa, men egentligen onödigt eftersom jag inte vet om svaren gäller mig. Så båda barnen har fort somnat kommer ångesten, hur jag än vrider och vänder på det. Och offerkoftan. Den där vidriga, grå och blöta som sitter sjukt osmickrande på. Det är ju inte ens säkert att jag är allvarligt sjuk. Ändå tycker jag synd om mig själv. Att jag haft min beskärda del av det tuffa ett tag framöver. Och sen maler de dumma tankarna. Och ångesten. Men jag är övertygad om att de kommer att lösa sig. Vad än provsvaren visar kommer det att bli bra, det känner jag på mig. Men just nu är det svårt att vara positiv. Just nu vill jag bara snabbspola tiden och få veta. Är jag frisk eller är jag sjuk.
