Jag trodde att jag hade ett ganska bra tålamod, men jag har nog inte det. Eller jag hade nog det innan jag fick barn, men nu tröttnar jag rätt snabbt. Kort stubin har jag tydligen. Jag kan inte dölja vad jag känner när Nicklas är med. Inte alls. Jag har inte varit med om innan, att människor i min närhet märker av det. Men Nicklas märker direkt om något inte står rätt till. Det är sällan nåt jag säger eller gör, det är snarare min tystnad. Jag hatar att bråka. Det kan man inte tro. De som känt mig i många år upplever kanske att jag inte är det minsta konflikträdd, men det är jag. Jag gillar inte när det känns jobbigt. Jag tror att Alice är som jag när det kommer till känslighet. Hon är som jag, en person som känner väldigt mycket lukt och smak. Hon säger alltid exakt vad det luktar/doftar. Så roligt att se. Det kan ju vara så att hon märkt att jag gör det, så härmas hon. Det återstår att se när hon blir äldre. Jag skriver upp allt i min papperskalender. Jag har testat att ha min iphone som kalender flera ggr, men det går inte. Det funkar inte för mig. Jag vill ha allt skrivet framför mig, vecka för vecka. Jag är extremt dålig på att spara pengar. Alltså väldigt dålig. Det är nåt jag vill bli bättre på. Jag längtar efter att flytta ihop med Nicklas och dela boendekostnad, det är riktigt dyrt att bo ensam i ett hus. Jag längtar efter att bo med honom av många anledningar såklart, men det är ingen superbrådska. Vi båda vill det och det känns skönt. Och fint. Tänk, det trodde jag inte för ett år sen. Mitt i skilsmässan. Att jag skulle ha träffat mitt livs kärlek, den sista pusselbiten, bara ett halvår efter livets rörigaste sommar.
