204 dagar var vi ifrån varandra. Andy och jag. Äntligen är han hemma. Min älskade bästis, min fina vän. Jag började gråta när jag kramade om honom på Strandvägen. Han var sitt absolut snyggaste och han såg trygg, lugn och strålande ut. Bästa bästis! Jag har behövt stänga av under tiden som han varit borta, för är det något jag hatar är det avsked. Och jag hatar att vara ifrån någon man tycker så mycket om. När vi sågs var det dock som om tiden har stått stilla. 7 månader har gått, men vi är fortfarande lika nära varandra som vi alltid varit. Den typen av vänskap är den bästa som finns. Men nu får han gärna stanna hemma i Sverige för gott. Snyggare än någon. Jag satt nära honom hela stunden vi satt och fikade. Inget Corona-avstånd här inte. Men men, den man älskar älskar man. Andy hade gjort en tatuering på sin 204 dagar långa resa. Jag vill göra en likadan, så fin. Och med väldigt fin bakomliggande mening. Jessica, Maria och Elsa var också med och vi tog en promenad på Djurgården när vi hade fikat. Elsa kämpade på och gick lika långt som oss utan att gnälla en endaste gång. Älskar henne! Efter promenaden stannade vi på Broms och åt en sen lunch. Det blev sashimi med mango, gurka, nötter, koriander och avokado. Som en dröm! Nu sitter jag hemma vid matbordet, mitt emot Nicklas som jobbar för fullt. Då och då skickar vi sms till varandra. Eller tecknar töntiga tecken, så som hjärtan och pilar och sånt. Nu ska jag packa ihop datorn, Nicklas föräldrar kommer snart hit, det så länge sen vi sågs. Har saknat de båda, världens bästa svärisar. <3
