Jag, Jessica och ett gäng tjejkompisar hade planer på att bestiga Kebnekaise. Tanken var att vi skulle göra det under den här sommaren eller hösten. Jag och Jessica var på ett möte med ett företag som jobbar med att ta grupper till toppen. Tyvärr räckte inte riktigt tiden till den här gången. Vi var alla överens om att vi ville ha det bästa förutsättningarna för att lyckas. Och med det menar jag fysiskt men också med utrustning. Jackorna som företaget vi hade möte med har när de bestiger Everest base camp. Det kommer jag nog aldrig göra, haha. Vi bestämde oss för att skjuta på bestigningen och förhoppningsvis blir den nästa år istället. Om nu inte Jessica blir gravid... Då kommer vi att göra det senare istället. Jag har aldrig haft samma extrema längtan som Jessica att bestiga ett berg. Eller som hon gjorde, springa ett halvmaraton. Där är vi rätt olika. När hon bestämmer sig för något blir det av. Så hon är nog mest besviken över att det inte blev nåt Kebnekaise i år. Lopp på 5 km räcker gott nog för mig. Förra sommaren sprang jag Color run. Den där färgen var inte helt lätt att få bort... Jag är en sån person som tar ut lycka i förväg. Om vi pratar om någonting som kanske ska hända i framtiden, blir jag svinglad. Det spelar ingen roll om det sen inte blir av eller inte. Jag har ju aldrig varit glad i onödan. Jag ser ingen anledning att hålla tillbaka för att minska risken att bli besviken. Om jag till exempel får ett mail med en förfrågan om ett roligt samarbete, då blir jag sååå glad. Hoppar och studsar. Men i flera fall genom åren som influencer blir inte alla samarbeten av. Men som sagt, jag har ju redan varit glad då. Och att vara glad är en härlig känsla.
