Jag och Jessica har haft kontor på samma ställe sen jag sa upp mig från min fasta anställning på VeckoRevyn. Idag fick vi veta att huset ska rivas och ja, vi kan helt enkelt inte sitta kvar där vi sitter idag. Det är slutet på en era. Vi har haft så roligt i det här huset. Och gråtit en hel del tårar. Både när vi lyssnat till förlossningsberättelser av gäster som kommit och gästat Tvillingpodden. Men också för jobbuppdrag som gett oss ångest och ett enormt stresspåslag. Inga företag nämnda, inga glömda. Jag har många minnen från vårt kontor och jag tycker att vi har lyckats göra det mysigt och hemtrevligt. Hoppas att vi hittar nåt nytt inom kort. Annars tror jag på att det finns en mening med detta. Så tänker jag med mycket. När en dörr stängs och så vidare. Det var helt enkelt dags för oss att röra på oss. Jag såg att vi fick en fråga på instagram om vad som hände med vår anställda tjej. Hon började plugga och vi hade inte tillräckligt med arbetsuppgifter för att det skulle hålla i längden. I framtiden kommer vi säkert anställa igen. Vi har en del spännande saker på gång som jag hoppas snart ska sättas i rullning. Mer om det inom kort. Jag är inte ensam på det tåget, så jag kan inte berätta mer nu. Men det känns helt klart väldigt spännande!
