Jag är slarvig, det är sen gammalt. Jag har det alltid rörigt i väskan, garderoben och i badrummet. Jag kan absolut bli trött på den sidan hos mig, men till viss del har jag accepterat den. De gånger jag inte hittar det jag ska ha, någonting som verkligen är viktigt, som bilnyckel, hemnyckel eller mascara (så viktigt!) blir jag frustrerad. Och tänker "Varför kan inte jag bara hålla reda på mina saker?". Jag är glad att min klocka kan pinga efter mobilen. Och när jag sätter mig i bilen lyser alltid en lampa om mobilen inte är med. Men det tar såklart extra energi när jag hela tiden slarvar bort saker. Som nu. Igår var jag hemma hos Jessica och jobbade och hade med mig min dataladdare. Min enda dataladdare. Tror ni att jag fick med mig den hem? Nix. Tror ni att jag har några batterier i min dator? Nej. Inga. Foto Rebecka Rynefelt Apan. Mitt finaste smycke som jag fått från Nicklas. Det står för Alice, Philip, Angelica, Nicklas. Och såklart för Monkey. Lilla APAN. Monkey heter Monkey av två anledningar. Dels för att Nicklas kallade mig för just Monkey. Och för att jag alltid har velat ha en apa. Men åter till mitt slarviga jag. Jag ska iväg på möte idag, och där behöver jag inte använda datorn. Och jag tror (och hoppas!) att Nicklas kommer hem vid 16-tiden. Jag har en hel del jobb att göra idag, men det får jag flytta till kvällskvisten. Det är ju fördelen med mitt jobb, att jag kan göra det lite när som helst. Jag kommer att sätta mig med papper och penna nu och skriva på min bok. Det blir inte lika effektivt som att skriva ner allt i datorn, men förmodligen bra i alla fall. Nästa vecka ska jag träffa ett bokförlag, det ser jag så mycket fram emot.
