Inte kunde jag tro att detta skulle vara min verklighet för ett år sen. Igår satt jag i bilen med min hand i hans, körandes mot vår första husvisning. Jag fick tårar i ögonen när jag tänkte tillbaka på hur det var för ett år sen. Skakiga ben, skakig mark. Jag låtsades vara stark, men inombords skrek jag. Jag var så himla vilse. Nu känner jag att jag är på rätt väg igen. Åter till husvisningen. Bara grejen att få sitta där i bilen, se och höra novemberregnet smattra mot bilrutan och lyssna på radio. Min hand i hans. Jag var alldeles pirrig när vi klev in i huset, trots att jag visste att detta inte skulle bli vårt. Vi har varsitt hus att sälja först. Vi vill göra det i rätt ordning. Sälja först, köpa sen. Vi vill se hur mycket vi har att röra oss med. Huset vi tittade på ligger i Sollentuna och är nyproduktion. Riktigt fint, men kanske på gränsen till för litet för oss. Varannan vecka är vi två personer som ska bo där och varannan vecka är vi sex personer. Ganska stor skillnad. Men det där blir svårt att väga för och emot... Nära Nicklas barns skola och litet. Eller längre bort och lite större. Jag bor hellre nära och har det lite trångt. Jag har inget behov av ett jättehus. Haha, det säger jag nu. Vi har ju inte ens testat att bo ihop... Det ska bli spännande hur som helst, hela den här resan med att göra i ordning mitt hus för visning och sen sälja. Och köpa! Så pirrigt ju!
