Jag har haft lättare perioder av depp under våren och början av sommaren, i flera år. Men jag hade aldrig hört talas om det förut. Jag hörde om människor som pratade om att de blev deppiga på hösten och vintern, mycket på grund av mörkret. Jag älskar hösten och allt som det innebär. Stickade tröjor, tända ljus, myskvällar hemma och så vidare. För mig är hösten inte förknippad med depp, snarare pepp. Våren däremot, det är nåt som skaver med våren. Det kan finnas flera anledningar till det... Men jag kan lista några anledningar. På hösten är jag ofta brun av sommarens solande, håret härligt solblekt och jag känner mig utvilad. Och peppad på nystart! På våren år jag blek efter vinters många dagar utan sol. Jag har mörkare hår, glåmigare hy och kläderna skaver. På hösten finns inga måsten om att ställa till med grillfester, after works med massa rosévin eller annat socialt. Jag älskar att vara social, men jag kan känna att det blir en press på våren och försommaren. Att man MÅSTE vara glad och social. Att man MÅSTE känna att "Åh, JA, äntligen är det vår!". Men jag gör inte det. Det är något som skaver i mig när vintern slår över till vår. Jag såg att ni var fler som var med mig på detta. Jag har även ett bagage av en relation där jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad, och den relationen tog slut i februari. Dofterna, ljuset ute, ljud och annat påminner mig om den svåra tiden. Den tiden då jag var svag som papper. Nedbruten. Sårad. Knäckt. Men jag tog mig tillbaka och det är många år sen nu. Jag var bara 22 år, han 41. Usch, vill inte tänka på det mer just nu. Ner i ryggsäcken igen.
