Jag fick en fråga på instagram, om jag var lyckligare när jag var smal. Jag tror inte att personen menade någonting illa, men jag ogillar att skriva om kroppen på det sättet. Jag tror att personen syftade till sommaren och hösten 2017, skilsmässosommaren. Om jag var lyckligare då? Under mitt livs tuffaste och mest omvälvande månader? Svar nej. Om jag var gladare när jag vägde mindre? Nej. Inte alls. Nu när vi hade loppis sålde jag massa kläder från den tiden, i storlek S och XS. Jag höll upp ett linne framför mig och kunde liksom inte ens förstå att jag varit så liten i kroppen. Det är klart att det är tråkigt att jag inte längre kan ha kläderna jag köpte då, men annars saknar jag ingenting från den tiden. Jag har aldrig tidigare varit så vilsen som då. Vem var jag? Vad ville jag med livet? Hur skulle jag ta mig vidare? Hur skulle livet bli när jag bara fick träffa barnen halva tiden? Jag försökte göra det bästa av varje dag trots att allt i mitt inre var kaos. Själen var trasig och jag hade kolsyra i hela kroppen. Allt jag kunde göra var att gå, gå och åter gå. För mig sitter inte lycka i vilken storlek jag har på mina jeans. Lycka sitter inte i antal kilon. I alla fall inte för mig. Jag tror att många tänker "Om jag bara gick ner de där 5 kilona, så skulle jag bli glad". Jag tror inte att det fungerar så. Sen är det såklart kanon om man är hälsosam och snäll mot sin kropp. Ger den mat den mår bra av och rör på sig, för att den ska hålla så länge som möjligt. Det har jag ingenting emot. Men just det här med att man skulle vara gladare för att man är smal, det köper jag inte. När jag ser tillbaka på bilder från sommaren 2017 ser jag i mina ögon att jag inte mådde bra. Jag gjorde mitt bästa för att hålla hakan ovanför vattenytan. Jag behövde ta en timme i taget vissa dagar, för det var så fruktansvärt tungt. Allt vändes upp och ner på bara en minut. Plötsligt var allt det där man pratat om borta. Det var en ny och märklig känsla. Nej, jag är lyckligare nu, oavsett vikt och storlek på kläderna.
