Igår var jag hos min läkare för att fortsätta kolla upp mina värden som varit låga. Utredningen fortsätter. Och när han igår sa orden "Jag vill att du lämnar prover för att utesluta att detta är tarmcancer" började jag gråta. Då sa han:"Men du har väl inte det i släkten, va?". Jo. Det har jag. En nära släkting har just det, tarmcancer. Och jag vet att man inte ska googla, men det har jag såklart gjort. Inte bra. Inte bra. Inte bra. Nu tar jag bara en dag i taget. I morse var jag tillbaka på sjukhuset för att lämna ännu fler prover. Och de närmsta dagarna ska jag lämna avföringsprover. Jag tänkte skriva att jag önskar att livet bara kunde få vara lite stilla. Lite jäkla lugn och ro. Men då vore ju inte livet livet. Det består av uppgångar, nedgångar och allt där emellan. Förmodligen är det ju inte cancer jag har. Förmodligen är det något helt annat. Min läkare är väldigt noggrann och jag vet inte hur många olika prover jag lämnat nu. Men nu är det bara att hålla tummarna. Jag känner att jag är lite i ett vakuum. En dimma. Jag har svårt att fokusera och längtar extra mycket efter mina barn. Och efter svar. Jag vill bara ha svar vad som är fel med kroppen.
