Tack för alla peppiga och fina kommentarer, både här och på instagram. Jag vet att vissa säkert suckar högt när de läste mitt förra inlägg och tänker "Men guuud, måste hon vara så dramatisk hela tiden?". Jag funderade länge på om jag skulle skriva nåt om provtagningarna här i bloggen. Eller om jag skulle lämna det utanför. Men sen kände jag att jag ville dela med mig. Och det visar sig ju att det finns fler som jag, som också behövt gå i ovisshet. Och det är skönt att få känna att man inte är ensam. Jag är en människa med mycket känslor. Jag är en orolig person, har alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. Som barn hade jag svårt att somna, svårt att sova borta hos kompisar, jag gillade inte att prova nya maträtter och jag kände mig rätt ofta blyg i nya sammanhang. Jag har accepterat att det här är den människan jag är. Och jag vet att man ska tänka positiva tankar. Och inte måla fan på väggen. Men just nu är jag så satans orolig att det liksom inte går att säga till tankarna att sluta tänka. Hur gärna jag än vill. För tro mig, det är skitjobbigt att gå runt och tänka på cancer. Och cancer är ett sånt ord som slår olika hårt. Jag som haft flera nära och kära som gått bort i just cancer mår riktigt dåligt att behöva ta in det ordet när det handlar om mig. Och jag hoppas och tror, att det inte är någon fara med mig. Att detta rör sig om någonting helt annat. Men så länge jag inte vet så ekar läkarens ord "Jag vill utesluta tarmcancer".
