Idag har det gått 237 dagar sen jag bestämde mig för att sluta dricka alkohol. Jag har inte bestämt om jag kommer att börja igen, men rent spontant känner jag nej. Jag kommer inte börja dricka alkohol igen. Jag har varit öppen med er om varför jag slutade dricka, men för er som är nya här i bloggen kan jag berätta varför. Mitt problem var att jag inte bara kunde ta ett glas. Många kan gå ut och äta middag och ta ett glas rödvin till maten. Eller gå på en fest och stanna vid två glas champagne. Jag fick alltid planera i veckor innan hur jag skulle göra för att inte bli för full. Jag gick igenom allt i huvudet, om och om igen. "Jag måste dricka varannan vatten" och "jag måste sluta efter två glas". Problemet var dock alltid att jag efter två glas släppte allt vad spärrar hette. Jag "glömde" bort reglerna jag satte upp för mig själv och fortsatte dricka. Det spelade liksom ingen roll om jag kände att jag började sluddra, vingla eller göra tokiga saker. Jag fortsatte i alla fall. Jag har blivit utburen i taxibilar. Nedbäddad i sängar hemma hos vänner klockan 20 en fredagskväll. För full för att kunna ta hand om mig själv. Jag har kräkts ner badrum hos främlingar. Jag har följt med människor hem som jag aldrig tidigare träffat. Jag har tagit så många dumma beslut när alkoholen rusat runt i kroppen. Flera relationer, både kärleksrelationer och kompisrelationer, har tagit skada av mitt alkoholmissbruk. För ja, jag vill kalla det ett missbruk. Om man inte kan hantera sitt drickande så är det något som inte stämmer. Jag har som sagt alltid tänkt att det någon gång ska gå. Det ska gå att bara dricka ett glas. Men jag har försökt för många gånger. Så många gånger att jag faktiskt inte vill testa mer. Jag har efter 273 dagar insett att jag har så mycket mindre ångest nu. Jag ser fram emot fester och middagar som jag tidigare behövt planera in i minsta detalj och känt mig orolig för. För att sen rasera planen och vakna med minnesluckor, arga sms och blåmärken på kroppen. Jag har fått nog av den typen av ångest. Viss ångest som jag har kan jag inte styra eller kontrollera, men den här ångesten, den kan jag helt välja bort. Flera gånger i månaden vaknar jag alldeles kallsvettig efter att ha drömt att jag varit full. Att jag gör dumma saker, blir osams med människor, tar de där extra glasen som jag absolut inte behöver. Varje gång jag vaknar är jag så tacksam över mitt beslut att vara nykter. Jag får ofta kommentaren "Men ETT glas kan du väl ta?". Men jag kan inte det. Jag vill inte det. Jag är så stolt över mig själv att jag varit nykter så länge. Jag vill faktiskt ge mig själv en klapp på axeln. Jag klarade det och jag tänker fortsätta på samma sätt framåt.
