Vi skrev ju igår efter rutinultraljudet om Angelicas totala lycka över att vi ska bli föräldrar till en liten tjej. När folk har frågat om vad jag önskar, en kille eller en tjej, så har jag ärligt svarat att ”så länge han eller hon är frisk så spelar det ingen roll”. Men ändå igår, så var det lite som att en tomhet infann sig efter RUL. Hon är helt frisk, allt såg bra ut, alla organ var på plats, överläppen hopväxt, tio fingrar och tio tår. Men det var ingen kille. Jag blev lite förvånad över känslan själv ska jag erkänna för jag har inte tyckt att det har varit så ”viktigt”. Nu var det ju ingen pojke som försvann igår utan bara min undermedvetna bild av att det var en kille istället för en tjej. Såhär i efterhand, när allt sjunkit in en bit så tror jag såhär: Med en kille så hade jag haft mer ”koll på läget”. Jag menar, jag är ju en kille, jag vet hur jag fungerar och saker runt om kring. Jag vet hur jag lekte när jag var liten. Det kanske hade varit lättare och mindre komplicerat, ur ett rent otroligt själviskt perspektiv. Men det hade varit så himla mysigt med en mini-mig. Fast å andra sidan. Nu blir det en mini-Angelica. En liten tjej tillsammans med henne som jag älskar mest av allt i hela världen. Och det är så otroligt fint. Det bästa från mig och det bästa från min fru samlat i denna Lilla Frö, vars namn kommer att bli… Ah det får ni allt vänta med att få veta tills lite senare idag. / Stefan
