Jag har tänkt lite efter att ha läst lite av era kommentarer kring mig och andra pappor här i bloggen och tänkte att jag sätter tankarna på pränt så får vi se var det leder till. För mig har det varit självklart, enda sedan jag och Angelica för första gången började prata om att skaffa barn att jag ska vara en närvarande pappa. Jag vill vara pappaledig så mycket som det går, rent biologiskt och ekonomiskt. Jag har till exempel pratat ihop mig med min chef om att min semester i sommar ligger lite flytande, för att få ut så mycket tid som möjligt med Angelica och Alice kring födseln. Så tio pappadagar följt av fyra veckors semester i sommar, ger oss sex hela veckor tillsammans under Alice första tid. När Alice sedan är ett år, så kommer jag att vara hemma i ungefär åtta till nio månader beroende på förskoleplats och inskolning med mera. Självklart förstår jag att detta inte är möjligt för alla pappor/partners. Men jag måste säga att jag blir på riktigt upprörd när jag läser kommentarer som att mammorna får tjata och släpa med sin partner till t.ex. RUL. Jag menar, släpp sargen och kom in i matchen. Det är 2014 och inte 1950-talet. Pappan/Partner är en lika stor del av familjen som mamman. Kan hon lämna sitt jobb i några timmar under en 40 veckor lång graviditet så kan ni banne mig också göra det. Varför skulle ni inte ha möjlighet till att göra det? Varför vill ni inte följa med på ett RUL och se ert gemensamma kommande barn? För mig har de fyra gånger vi fått se Alice på ett ultraljud varit de bästa stunderna under den här graviditeten. Det är ju på riktigt då. Det är ju då vi verkligen kan se och för en stund vara en del av det hela som våra fruar/partners upplever varje dag och sekund. Vi får se det mitt framför ögonen på oss och inte enbart en diffus rörelse utanpå en vacker gravidmage. Jag förstår att jag sitter och beskriver de som finns på den andra extrema sidan av skalan mot där jag befinner mig. Det finns säkert blivande mammor som tycker att jag engagerar mig för mycket. Men det här är faktiskt mitt blivande barn också. Precis som det är för alla andra pappor/partners. Ni är faktiskt delaktiga i det här ni med. Det är ingen uppoffring att vara med från början, det är fantastiskt att vara med hos barnmorskan och följa utvecklingen, höra hennes råd och prata om era funderingar. För även om ni spelar oberörda och tycker att det är kvinnans jobb att hantera graviditeten, om ni släpper den rollen för en stund och är medmänniskor så garanterar jag att ni också har funderingar och tankar kring vad som komma skall. Var en förebild helt enkelt. Machomannen (1950-talsmannen) är inte manlig längre, den är enbart förlegad. Alla kanske inte kan, rent ekonomiskt, vara pappalediga lika mycket som mamman, men se då till att kompensera för det. Det handlar inte om ditt och mitt ansvar, det handlar om vårt ansvar. Vårt gemensamma ansvar att göra det bästa, tillsammans, för vårt barn. / Stefan
