Jag, Alice, Philip och Monkey tog på oss varma kläder och gick ut i skogen igår. Väl där tänkte jag att vi skulle gå till barnens nya förskola. Men... den var inte där jag trodde att den skulle ligga. Så vi gick vilse. En promenad som skulle vara 30 minuter blev istället 1 1/2 timme. Så kallt om kinderna. Sista biten bar jag Monkey, trots att hon var full av energi. Det var i längsta laget för henne. Och för barnen. Detta inlägg skrev jag direkt efter att vi hade varit ute i skogen, men missade helt att trycka på publicera. Jag har haft hund innan och vet att en hund ger mycket kärlek och närhet. Men jag hade ingen aning om hur mycket glädje Monkey skulle sprida till resten av familjen. Hon ger alla ett lugn jag inte sett innan. Och hon blev snabbt en i familjen. Älskade, fina hund. Vad gjorde jag med all tid innan dig? Det är ungefär samma känsla som när jag fick barn. Vad gjorde jag med tiden innan? Nu har vi köpt ett sele till henne. Eller det hade jag gjort innan också, men det var för stort. Jag kommer dock varva mellan halsband och sele, så att hon är van vid både och. Min älskade gullis! Det ska bli spännande att se vad hon får för färg när hon blir fullvuxen. Nu ser hon ut som en golden retriever i färgen, eller ljus labrador. Men andra valpar jag sett som haft hennes färg har blivit vita som vuxna. Vi lekte Lejonkungen uppe i skogen, men Monkey fastnade aldrig på bild uppe på den stora stenen. Nu ska jag sätta mig och fixa med fakturor och jobb framåt. På onsdag börjar jobbåret 2020 på riktigt och det ser jag fram emot. Nu mer än någonsin!
