Jag vet att man i bloggvärlden aldrig får säga a men inte b. Det är en riktigt dödssynd. Att skriva att man jobbar med något hemligt projekt men inte kan säga mer, det är också uselt. Att börja skriva om att man fått fjärilar i magen och sen inte berätta resten. Så får man bara inte göra! Eller? Men jo. Så får man faktiskt göra. Vad jag skriver och vad jag delar med mig av bestämmer ju bara jag. Och människorna i min närhet. Att jag tidigare valt att vara öppen med det mesta och nu är lite mer privat, det kan tyckas tråkigt. Jag har under de senaste 12 veckorna gått i KBT. Det har hjälpt mig så mycket. På så många olika plan. Jag har fått prata, älta och prata lite till. Jag har fått verktyg och hjälpmedel och jag känner mig liksom på fötter igen. Från att ha legat ner på marken med en otroligt trasig själ, står jag nu upp igen. Kanske inte lika stadigt som innan. Men jag står upp. Jag reste mig. Jag är så stolt över det. Kanske kommer jag ha svårt att någonsin lita på någon annan människa igen till 100%. Att lämna bort mitt hjärta igen i någon annans händer känns... läskigt. Kanske kommer mer tid läka alla mina sår. Det vet inte jag. Men jag vet att just här, just nu så känns livet okej igen. Jag vågar tro och hoppas på en framtid som är bra. Och trygg. Jag vågar tro på att de där små fjärilarna i magen ska utveckla sig till något mer. Till något som är på riktigt. Jag kommer faktiskt aldrig sluta tro på kärleken. Och jag vill tro att det går att lita på någon igen. Att det finns goda människor. På riktigt.
