Jag älskar att vara mamma, men det är sannerligen en utmaning i perioder. Just nu är Philip inne i en period där ha inte vill lämna min sida en enda sekund. Han vill följa med mig på morgonen när jag duschar. Han vill sova med mig, sitta i mitt knä när han ska äta. Han blir superledsen när jag lämnar honom på förskolan. Och när Philip gråter vid en lämning gör även Alice det, för hon tycker att det är så jobbigt att se Philip ledsen. Och jag har gråtit när jag satt mig i bilen, men biter ihop inne på förskolan. Kan han vara inne i en fas där separationer är jobbiga? Min låtsaspappa Acko var här för en stund sen, och när han skulle gå bröt Philip ihop. Samma sak med hans mormor igår. Han grät så mycket och sa "Jag kommer sakna dig mormor". Det jag känner är att jag vill ge honom mer tid, mer kärlek och mer närhet. Att han verkligen är i behov av det. Men jag måste ju åka till jobbet. Har någon av er som läser varit i samma situation? Är det bara stå ut? Och så går den här fasen också över, precis som alla andra faser. Jag kan inte ens gå och slänga soporna utan att han skriker och springer efter. Han fyller fyra i början på september, kan åldern spela in? Kom gärna med tips!