Det har varit en ofrivillig tystnad från min sida. Jag har inte haft några batterier i min dator och jag har heller inte hittat laddaren i flyttkaoset. Jag har inte heller kunnat blogga från mobilen, det måste jag försöka lösa på nåt sätt. Jag har alltså haft en död dator och nu en död kropp. Jag är helt slut! Den här flytten har varit både fysiskt och psykiskt påfrestande. Idag var jag och hämtade det allra, allra sista från huset. Lilla Alice. Det där matbordet från Jotex står här i nya köket. Men nu är det vitt och det blev verkligen så snyggt. Jag lovar er massa bilder från lägenheten så fort vi fått upp några fler flyttkartonger. Jag gick upp på vinden för att checka av så att det ser fint ut. Då kom tårarna. Och de ville inte sluta rinna. Jag grät och grät och grät. Jag kommer sakna huset så himla mycket. Mer än jag har velat erkänna för mig själv. När jag gick och krattade i trädgården för att göra fint för de nya, ja DÅ slog det mig att jag flyttat till en lägenhet. Jag vill vara en positiv och glad person. Jag vill vara glad över allt det nya, men jag måste bara inse att det är en sorg för mig att lämna huset. Jag måste få vara ledsen och sörja. Det är okej. Jag känner att jag hela tiden ursäktar mig för Nicklas och säger "Jag är sjukt glad över att vi ska bo ihop, du får inte tro nåt annat", samtidigt som jag torkar mina tårar. Det ena utesluter ju inte det andra. Att jag är ledsen tar inte bort att jag är glad. Men för mitt eget mående och psykes skull tror jag att jag ska sortera mina känslor mer. Tillåta mig själv att vara ledsen. Sen jag kan resa mig och gå vidare. Vara glad. Lycklig. Men just nu, ja då behöver jag gråta.
