Min tystnad här beror på att en älskad, nära släkting de senaste dygnen kämpat för sitt liv. Jag har inte vetat vad jag ska skriva. Hur jag ska skriva. Om jag ska skriva. Och att låtsas som att allt är bra har ju aldrig varit min grej. Jag åkte ifrån jobbet igår. Jag känner en sån enorm känsla av "det här är inte rättvist". Sen bad jag till gud under kvällen, att allt skulle bli bra. I morse fick jag ett sms med att det går åt rätt håll. Det känns tryggt. Och bra. Igår var jag på intensiven för att klappa hennes hand. Stryka mina fingrar genom hennes hår. Berätta att jag älskar henne. Hon är den starkaste jag vet. I torsdags och fredags var vi på konferens med Skincity. Jeansen kommer från Neuw, t-shirten från Weekday och kavajen har jag snott från Jessicas garderob. Nu har jag och Jessica precis spelat in Tvillingpodden och klippt den. Och fotat ett samarbete till Ellos. Nu ska jag packa ihop och åka till Nicklas mamma på middag. Hon har fyllt år och ska firas. Livet rullar på, trots att det är kaos inne i själen. Men så måste det få vara. Och jag måste våga hoppas och tro att allt kommer att bli bra. Det bara måste bli bra.
