Jag vet att ni säkert är flera som tycker att jag är knäpp. Eller att mitt sätt att se på bonusfamiljen är... annorlunda. Men min utgångspunkt i allt som händer och sker i mitt liv är alltid "vad är bäst för barnen?". Jag har accepterat att livet blev som det blev, men som jag skrev igår, så kan jag fortfarande känna smärta och saknad. Smärtan av att inte få vara med mina två älskade barn varje dag. Men ni som följt mig ett tag vet att jag kom till en vändpunkt i relationen med min exman. Jag kände att jag kunde välja att vara bitter, arg och besviken. Eller så kunde jag välja glädje, framtidstänk och kärlek. Jag kom till en punkt där jag kände att det bara var jag som mådde dåligt och förlorade på att ha de tankarna jag hade. Förra veckan fick jag ett sms från A (barnens lillasysters mamma) som frågade om vi (jag, Alice och Philip) ville komma över på middag. Och hon kollade även om jag ville träna med henne, hon är PT. Jag tackade ja och nu sitter jag här med skakiga ben. Vi körde ett riktigt bra pass med fokus på styrka, balans och inre magmuskler. Jag lärde mig massa bra saker som jag inte hade en aning om. Till exempel fick jag veta hur man gör en riktig planka, hur en riktig jägarvila ska kännas och hur jag kan träna bort smärtan från min artros. Jag tycker så mycket om A. Hon är en klok, varm, omtänksam och kärleksfull människa. Den här jäkla karusellen kan inte ha varit lätt för henne heller. Hon kastades in och blev extramamma till två små barn. Den här bloggen ska inte handla om henne. Eller om Nicklas ex. Eller min exman. Men jag vill faktiskt hylla henne. Fina, fina A. Hon är en fantastisk förebild för mina barn. Efter middagen och träningspasset var jag uppe på Alices rum i pappahuset med båda barnen och lekte med lego. På vägen hem i bilen sköljde känslorna över mig och tårarna rann nerför mina kinder. Om ett par månader flyttar jag ihop med mitt livs kärlek. Jag har två fantastiska bonusbarn. Jag är mamma till jordens finaste apor. Jag har en grym relation till min exman och hans nya. Alice och Philip har fått den sötaste lillasystern man kan tänka sig. Livet. Jag känner en sån tacksamhet till livet. Tänk om någon skulle sagt det här till mig sommaren 2017... Jag hade aldrig någonsin trott att livet kunde bli såhär bra.
