Ibland känner jag att jag har svårt att uttrycka min kärlek till barnen. Ett "jag älskar dig" räcker liksom inte till. Tänk om de visste vad de gjort med mig. När de föddes växte mitt hjärta, och för varje år som går blir kärleken och hjärtat bara större. Ju mer vi lär känna varandra, desto större blir kärleken. Och rädslan att förlora. Och rädslan att göra fel. Jag vill så himla gärna göra rätt. Det här med uppfostran/vägledning är inte alltid så lätt. Mitt mål är att de ska växa upp till självständiga människor som känner att de är älskade. Som vet att alla människor är lika mycket värda. Som hjälper de som har det svårt. Jag vill att de ska veta att det är okej att älska vem som helst. Att man ska lyssna på sin magkänsla och göra det man tycker känns rätt. Att man ska skita i vad andra säger och tycker och tänker. Att gå sin egen väg är viktigt. Alice kom precis springande med en födelsedagspresent till mig. Som hon skrivit Alice på med krokiga små bokstäver. Jag har tårar i hela ögonen nu, min lilla älskling. Mitt lilla stora hjärta. Hon är inne i en utvecklingsfas nu. Vissa kallar det trots. Allt eller det mesta är nej och aj. Men jag låter henne vara så. Säger att det är okej att känna. Men slåss får man såklart inte göra.
