När Alice föddes sommaren 2014 var det rekordvarmt. Och inte nog med värmen, vi hade bålgetingbo i vårt hus. Uppe på vinden. Alice föddes den 17 juli 2014. Mitt i natten, precis när den 16:e blev den 17:e. Jag minns den första tiden som helt fantastisk. Nästan magisk. Det är lite sorgligt att jag aldrig mer får uppleva det där. Skulle jag bli gravid igen skulle det ju inte bli för första gången, utan för tredje. Så är det ju med allt, men jag kan inte låta bli att bli lite sentimental när jag tänker på det. Jag minns att jag ammade, åt mängder av godis, tittade på serier hela nätterna och bytte blöjor. Om och om igen. Här var hon i min mammas famn. Så liten! Alices första bad. Jag minns även det som helt fantastiskt. Läskigt såklart, men också mysigt. Jag hade haft en målbild av just det där badet. När graviditeten kändes tung och tuff, ja då tänkte jag på när jag skulle få bada min lilla bebis. Kanske en konstig målbild, men det var något jag verkligen längtade efter att få göra. Och få svepa in henne i en fluffig handduk efteråt. Jag tycker fortfarande att det är bland det mysigaste som finns. När barnen har duschat eller badat och vill sitta i mitt knä med en handduk runt sig. När bålgetingarna härjade som mest och värmen var som varmast stannade vi inne. Jag vågade mig ut sent på kvällarna, med Alice väl instängd i ett myggnät. Jag var livrädd att hon skulle bli stucken och få en allergisk reaktion. Jag kände mig isolerad den där första tiden sommaren 2014. Det var alltid folk som var och hälsade på, vilket var mysigt. Men också påfrestande. Jag ville ha det rent och fint hemma när vi fick besök. Så då var jag tvungen att städa och plocka. Helst av allt ville jag bara vara i den där bebisbubblan. Ifred. Få ro att amma och komma in i rollen som mamma. Någon som känner igen sig i det? Som förstagångsmamma var det svårt att säga stopp och sätta gränser tycker jag. Det var betydligt lättare med Philip.
