Ni som följt mig länge vet att jag är en sån som tänker och funderar mycket. Ibland alldeles för mycket, speciellt när jag ska sova. Det är som att alla tankar som snurrat i huvudet under dagen, men som man inte haft tid att reda ut samlas när mörkret kommer. När jag ligger där i sängen under det varma täcket kommer alla tankar. Ibland bra, ibland dåliga. Igår när Nicklas hade somnat låg och jag lyssnade på hans andetag och önskade att jag också kunde somna så snabbt. Jag låg och tänkte på barnen. Jag tänkte att om jag inte längre fanns, skulle de ens minnas mig då? Jag menar inte i inte finnas som i död, utan bara inte längre vara en del av deras liv. Skulle de minnas nåt av mig? Såna tankar skrämmer mig. Det finns ju såklart 0% verklighetsförankring det det, men det kanske finns fler som jag. Som också tänker alldeles för mycket. Ibland tillåter jag mig själv att ha de där katastroftankarna. Och ibland gör jag nåt helt annat för att slippa. För evigt deras mamma. Saknaden nu är så stor. Den går knappt att beskriva. På torsdag är de äntligen i min famn igen. Bara ett par dagar kvar nu.
