Igår fick Philip följa med in till stan och så mötte jag upp Stefan där för överlämning. Man får pussla, fixa och trixa för att få ihop det, Men det går! Flippen hade somnat i vagnen och var så oerhört gullig där han låg och snarkade. Jag ville bara pussa på hans röda små kinder. Kolla ögonfransarna! Ibland hugger saknaden till som en kniv rakt in i bröstet. Satan vad ont det gör då. Allt som oftast känner jag mig stark och glad. Men igår när jag bar Philip från min famn till Stefans ville jag bara gråta. Liksom hålla kvar Philip nära. Jag kan inte säga att jag vill att allt ska vara som det var förut, för det vill jag inte. Men jag önskar verkligen att saker och ting kändes och var enklare. Att jag helt kunde stänga av när jag inte är med barnen. Jag fattar att det är mänskligt att känna, men ibland är det så tungt. Loppi-påsen som åker fram och tillbaka mellan pappahuset och mammahuset. Där ser ni en liten tavla sticka upp, det är tavlan barnen målade till Stefan i farsdag-present. Philips lilla Nicke är med honom i vått och torrt. Han börjar bli lite smutsig... Show must go on! Jag och Jessica åkte till Akademikliniken för en inspelning. Vi har ett fortsatt samarbete med AK och jag tycker att det är så roligt. Jag känner mig trygg där, de är så kunniga. Vi var på den stora kliniken vid Storängsbotten, alltid lika spännande att vara där. Jag skulle vilja vara med under någon operation... Jag tycker att sånt är SÅ spännande. Den här gången var det Jessicas tur att testa en ny behandling. Mer om den får ni läsa längre fram i hennes blogg. Världens bästa kollega och tvilling!
