Bland det mysigaste som finns är att somna och vakna nära Alice och Philip. Det finns liksom ingenting som liknar den känslan. Det är en trygghetskänsla som infinner sig i min kropp. Och säkert i barnens också. Philip går ofta upp på nätterna och vill sova nära mig. Jag gör alltid det eftersom det inte är någon uppoffring för mig. Det är snarare lättare att sova med honom och inte bli väckt under natten. Då blir det en hel natt utan uppvak. Som med mycket annat tänker jag att vi inte kommer att sova ihop för evigt. Att det liksom gäller att passa på. Alice älskar inte att sova tillsammans. Hon vill ha space medan Philip gärna lägger upp sina ben över mig. Eller en arm. Och en liten nos i örat som grymtar och snarkar. Så vilken dag som helst kan ju Philip ändra sig. Snart kanske han inte tassar upp i mörkret och viskar "Mamma, du måste natta om mig". Jag har svårt att tro att det kommer att ske när han är 16-17 år. Sover ni med era barn? Förstår ni vad jag menar med den där känslan av trygghet? När barnen inte är hemma känner jag mig halv. Jag vill liksom alltid att de ska vara nära. Därför har en del av mig svårt att koppla av helt. Jag måste ju välja att stänga av känslorna när saknaden och sorgen över att förlora tid med barnen blir för stor. Innan jag fick barn hörde jag andra mammor och pappor säga att man älskar sina barn villkorslöst. Att det är en kärlek som inte går att jämföra med någonting annat. Att man älskar andra barnen lika mycket som det första. Och det där stämmer. Eller, det gör det såklart inte för alla. Eftersom jag är en känslosam person utgick jag ifrån att jag skulle känna omedelbar kärlek till mina barn. Men jag hade ingen aning om att kärleken skulle växa för varje år, månad, vecka, dag, timme och sekund som går. Det blir alltid mer och mer och mer. Det blir också roligare och roligare att vara deras mamma. Såklart flera utmaningar, men så mycket roligare nu än för tre år sen.
