Det här med att inte själv få bestämma när man ska träffa barnen är hemskt. Det är det absolut värsta med skilsmässan. Att vara frånkopplad från deras liv halva tiden. Det är så satans smärtsamt. Jag önskar så att jag kunde få vara med barnen när jag vill, men så funkar det ju inte. Jag har hört från flera olika håll att tiden gör det lättare. Men jag vet inte... Det känns som att saknaden alltid kommer att vara såhär stor. Den här känslan av maktlöshet. Att inte kunna påverka och bestämma. Att när barnen är hos S, ja då är de hos S. Jag litar ju på att de har det bra där, men jag vet inte... Saknaden är bara så stor. Extra stor just idag faktiskt. Jag vill bara krama. Bara vara nära, men det går inte. Nästa vecka är det ett år sen jag kraschade. På självaste påskafton. De rörigaste, vidrigaste och mest smärtsamma månaderna i mitt liv har nu passerat. Tänk att det redan gått ett år. Och tänk fasaden jag höll upp för er. Jag låtsades att det var okej, men utanför alla sociala medier mådde jag så fruktansvärt dåligt. Jag var i det svartaste av hål och jag grät mig själv till sömns varje natt. Innerst inne visste jag att det var kört. Att livet aldrig mer skulle bli sig likt. När jag tittar på den här bilden från påskafton förra året får jag ångest. Ren och skär ångest. Jag gick runt den dagen och låtsades att det var bra. Som att livet inte hade förändrats. Men där och då gick något sönder inne i mig och det har inte läkt än. Ibland måste jag påminna mig själv om att det inte har gått så lång tid. Ett år är inte så lång tid egentligen. Och innan vi gick ut med att vi skulle skilja oss följde veckor av ovisshet. Så egentligen är det ju från juni som det gått ett år och inte april. Älskade Philip med sitt påskägg han fick från eventet med River Island. Gullunge som ger så mycket kärlek. För dig och din syster gör jag allt och lite till. <3
