I morse slet Alice och Philip ner alla täcken och kuddar från min säng, ner på golvet. De leker att det är ett hav på golvet och så kastar de sig hoppades från sängen till golvet. Kul såklart. Men det är inte mitt favoritsätt att snooza på. Jag brukar gå upp vid 06:30-06:45 för att ha gott om tid för mysig frukost och att göra mig i ordning. Vi går hemifrån strax innan 08. Hur som helst. Jag la mig i Alice säng strax efter 06 och somnade om lite halvt. En bild från en dag när jag fortfarande kunde se ordentligt med båda ögonen. Jag vaknade till ur min dvala av att Alice blev jagad av Philip, med ett Eiffeltorn i guld i hösta hugg i ena handen. De Eiffeltornen vi för övrigt hade som dekorationer på bröllopet. Jag sa åt Philip att det inte är en leksak, inget man jagar sin syster med. Då kastade han det. På mig. Rätt i ögat. Alltså rätt i höger öga med en sån smäll att jag liksom inte kunde vara tyst. Jag brukar ändå kunna lägga band på mig själv en aning. För barnen skull. För att de inte ska bli rädda om jag gör mig illa. Ni vet om man slår i tån. Då vill man skrika alla könsord man kommer på, men eftersom barnen är där gör man sitt bästa för att hålla igen. Ibland går det, idag gick det inte. Detta gjorde så ont. Jag såg stjärnor. Jag grät och grät och grät. Och låg där med ett krossat öga. Krossat av ett Eiffeltorn från ett bröllop där äktenskapet också var krossat. Dubbla tårar. Jag grät också för att jag kände mig som en dålig mamma som grät av smärta. Men hallå?! Vem gråter inte om man får ögat helt mosat 06:13 en torsdagsmorgon? Jag ryckte upp mig, jag och Philip kramades och han sa förlåt. Ingen perfekt start på den här dagen med andra ord.
