Idag har jag, Jessica och vår låtsaspappa Acko sjungit och spelat gitarr på en begravning. Det var en otroligt fin begravning. Solen letade sig in genom kyrkans stora glasfönster och alla blommorna gick i pasteller. Vi sjöng Lisa Nilssons "Var är du min vän". Jag var lite nervös när vi åkte bilen dit i morse efter att vi hade lämnat barnen på förskolan. Men när vi mötte upp Acko och hade repat ett par gånger sjönk axlarna och det kändes bra. Och fint. Och det gick väldigt bra. Det är en speciell känsla att sjunga på begravningar. Vi tre har gjort det tillsammans förut. Men att se människor ledsna och gråta samtidigt som man ska sjunga kan bli jobbigt. Men idag gick det väldigt bra och det känns som ett fint sista avsked. Jag tog inga bilder, jag tycker att begravningar känns så privat. Jag använder en gammal bild istället, på lika fina blommor. Den här sommaren har jag varit på två bröllop och två begravningar. Livet ändå. Så mycket kärlek, så mycket sorg. Så mycket förväntningar och förhoppningar på framtiden. Och så många tårar vid det där sista, slutgiltiga hej då. Jag vet att jag ofta säger att jag vill snabbspola tiden framåt. Att jag vill se hur livet ser ut om ett halvår, ett år. Men det vill jag inte. Livet är så oerhört skört, det kan vända på några sekunder. Jag är tacksam över varje dag jag får tillsammans med de jag älskar. Timmarna med småsyskonen igår betydde mycket för mig. Jag är så tacksam över att vi har varandra.
