Ledsen för min frånvaro i helgen, jag kände att jag behövde en liten paus. Jag måste dock bli bättre på att meddela det känner jag. Hur som helst, jag har precis kommit hem efter att ha varit på utvecklingssamtal på förskolan. Det sista. För det kommer inte bli fler samtal på just den här förskolan. Jag blev alldeles rörd när samtalet började lida mot sitt slut. Både jag och S var med och pedagogen sa "Ni har skött er skilsmässa bra. Utåt sett. Man har inte märkt någonting på barnen". Och det klappar jag mig själv på axeln för. Det är jag säker på att S också gör. För ja. Vi har skött den bra. Ingen av oss pratar illa om den andre framför barnen. Vi har en bra relation, för barnens skull. Vi kan kommunicera och samtala på ett vuxet sätt. Jag känner mig stolt över oss. Över att vi tagit vårt ansvar som mamma och pappa till Alice och Philip. Så jag kunde med gott samvete sträcka på mig samtidigt som jag torkade en tår. Så fina ord. Så viktigt. Det är alltid en boost att gå på utvecklingssamtal tycker jag. Och få höra exakt hur andra människor upplever våra barn. Alice kan läsa och det har de såklart även uppmärksammat på förskolan. Philip är riktigt grym på att räkna. De är båda empatiska och fina kompisar. Sånt värmer i mamma-hjärtat. Den här vilda parveln, som jag älskar honom och hans syster. Jag känner att jag inte alls har lika nära till tårar (och andra känslor) sen jag började äta SSRI-medicin. Men idag låg känslorna utanpå kroppen och jag hade så lätt att bli rörd under utvecklingssamtalet. Jag är så stolt över mina två miniapor. Jag kramade båda barnen hårt och pussade på deras små gulliga kinder innan de hoppade in i sin pappas bil. Jag sa "Vi ses på torsdag! Ha det så roligt nu med er skojiga pappa". Och så vinkade vi hej då. Idag kändes det okej att säga hej då. Det kändes inte lika smärtsamt som det kan göra. Jag känner mig trygg med att de är hos sin pappa. Och det var så fint att höra honom berätta om speciellt Philips relation med deras nya lillasyster. Så mycket kärlek.
