För det första vill jag tacka för alla era fina ord på mina reflektioner på 2017. Jag blir så varm i själen av att läsa det ni skriver, tack! <3 Resten kommer under den här veckan. Jag har fått frågor om varför jag säger att jag saknar att ha en familj i Tvillingpodden. Jag säger att jag saknar familjelivet, men jag har ju faktiskt en familj. Jag håller med, men ändå inte. Jag ska förklara för er. Självklart är jag, Alice och Philip en familj. En perfekt liten familj på tre personer. Det jag saknar när jag säger att jag saknar att ha en familj är saker man gjorde tillsammans. Två vuxna och ett eller två barn. Jag saknar att ha någon att dela allt med. Det är helt fantastiskt att få vara mamma till de här två barnen. Jag skrattar mycket, blir rörd ofta. Men jag saknar någon att dela de där stunderna med. De där stunderna när man tittar på varandra och känner "Åh, det här har vi gjort bra. Vilka fantastiska barn vi har". Förut var vi en familj på fyra... ... nu är vi en familj på tre. Jag älskar min lilla familj. Så så så mycket. Jag behöver inte en man för att känna att familjen är komplett. Det är inte det. Jag saknar inte S. Jag saknar att ha någon att krypa upp med i soffan efter barnen gått och lagt sig vid åtta. Jag saknar någon att dela barnens uppväxt och utvecklingsfaser med. Någon att planera sommarsemester med. Eller bara ta en glas vin med en fredagskväll. Det saknar jag. Men för mig är det viktigt att barnen känner sig trygga i sitt hem och jag planerar inte att presentera en ny person för Alice och Philip än på ett bra tag. Jag vill att de ska känna att de har min fulla uppmärksamhet när de är här, inte dela den med någon annan. Jag känner att de precis börjat landa i att de har ett mammahus och ett pappahus.
