Nu börjar en vecka utan barnen och det är dubbla känslor. Saknaden är redan stor, men efter en vecka med mycket trots (vilja och känslor) är jag helt slut. Jag är trött på att vara en mamma som säger nej. Jag är trött på att tjata om att de ska städa upp när de har lekt. Jag är trött på att de slåss med varandra. Jag är trött på deras arga utbrott. Ena sekunden glad, andra arg. Men kärleken är såklart alltid lika stor. Det här går ju i perioder och faser, det vet jag. Men när man är mitt uppe i det är det svårt att se ljuset. Det är en helt annan sak att vara ensam vuxen med två barn än att bo med en annan vuxen. Nu har jag ju haft det så i ett och ett halvt år, man kanske skulle tro att jag hade vant mig. Men nej. Det har jag inte. Jag gillar verkligen inte att vara en sur mamma som säger nej. Men det är så viktigt att sätta gränser. Det är viktigt att säga nej när de gör fel. Alice fick en egen liten sminkväska när hon frågade mig om hon fick sminka sig. Hon blev så glad över den. Här har ho solpuder och highlighter i exakt hela ansiktet. Hon höll upp sin Barbie och sa "Är vi lika nu?". Hon leker väldigt sällan med just Barbie-dockor, så jag blev rätt förvånad över frågan. Jag svarade att Alice är mycket finare, både med och utan smink. Jag har inget emot att Alice leker med just Barbie, men jag är inget fan av Barbies utseende. När jag var liten trodde jag på riktigt att jag skulle få sådär långa och smala ben när jag blev stor. Riktigt så blev det ju inte... En trött mamma som tänker ta sig en rejäl sovmorgon på söndag. Ingen väckarklocka. På eftermiddagen ska jag och Jessica på derby, AIK mot Hammarby. Det känns roligt och lite läskigt. Hoppas det inte blir massa bråk.
