Jag har suttit och rensat min mobil på bilder och det finns några såna här. Gråtbilder. Man kan undra varför man tar bilder på sig själv när man gråter. Men för mig är det ett sätt att sluta gråta. Det låter kanske konstigt. Men när jag känner att "nej, nu får det vara nog, nu har jag gråtit klart". Då tar jag en bild eller två och sen går det över. Sen känns det på nåt sått fint att påminna sig själv om var jag tagit mig ifrån. Hur satans dåligt jag mått. Hur sjukt jäkla ont det gjort i själen under sommaren och hösten. Att få se hur tårarna rinner och känna att ja, det gör fortfarande ont. De där dagarna när jag lämnar barnen till S och vet att det är tre dagar innan vi ses igen, då hugger det som en kniv rakt in i själen. En bild från en dag när jag precis lämnat barnen och gått runt och plockat upp deras leksaker från golvet. I början när vi hade barnen varannan vecka under sommaren kunde man knappt se ett spår av barnen när de inte var hos mig. Jag plockade bort allt. Ibland stängde jag dörren in till deras rum. För att slippa se. Slippa bli påmind. Stängde hjärtat. Stängde själen. För att överleva tror jag. Och orka gå vidare. Det kan fortfarande göra sådär ont. Och framförallt kan jag känna känslan "orättvisa". Jag vet att många går igenom mycket värre saker än det här. Mammor och pappor förlorar sina barn. Jag kan inte jämför mitt liv med någon som går igenom något som är så svårt. Men jag valde inte det här. Jag valde inte bort mina barn halva tiden. Det kan jag känna är orättvist och så satans sorgligt. När det är som jobbigast påminner jag mig själv om hur lyckligt lottad jag har. Jag har två friska barn som bor ett stenkast bort halva tiden. Jag och deras pappa kommer överens för det mesta. Jag är frisk. Jag jobbar med det jag älskar och jag får umgås med min tvillingsyster varje dag. Jag bor i ett hus jag tycker om och jag har fina vänner omkring mig. Men det är viktigt att få känna sorg också ibland.
