Nu börjar 9 dagar utan barnen. Nio dagar. Det är lång tid. Vi har ju barnen varannan vecka, men den här veckan blev det en speciallösning eftersom Philip fyllde år. Jag ska lägga upp massa bilder från hans kalas senare, har bara inte hunnit. Igår sågs vi och åt middag på McDonalds tillsammans efter Alices simträning med A. Världens mysigaste eftermiddag på Philips födelsedag. Jag blev så stolt över att se Alice i vattnet. Hon är så liten men så modig. Hon lyssnade på läraren och gjorde som hon sa. Hon kämpade på. Tittade upp mot mig då och då där jag stod lutad mot en pelare vid poolkanten. Hjärtat svämmade över av kärlek och stolthet. Jag försökte vara här och nu. Njuta av att vara där. Men alltid, sen skilsmässan, ligger ett lager av sorg där inne i kroppen och lurar. En känsla av misslyckande. En enorm och djup sorg över att inte få vara deras mamma alla dagar i veckan. Vi gick sen, hand i hand från simningen till Täby centrum. Philip i ena handen, Alice i den andra. Så glada och nöjda över att kunna umgås allihopa. Jag är glad att vi gick ifrån varandra när barnen är så pass små som de faktiskt är. De kommer aldrig komma ihåg mamma och pappa tillsammans. Under samma tak. Våra bråk. Våra konflikter. Våra hårda ord och alla tårar. När vi hade ätit klart middagen gick hjärtat i tusen bitar när båda pussade mig på munnen, tog S och A i händerna och försvann ner för rulltrappan. Jag gjorde mitt bästa för att inte börja gråta där jag gick i gången i Täby centrum. Jag svalde och svalde. Försökte tänka på något annat. Men när jag satte mig i bilen i garaget, drog igång radion och Ted Gärdestad sjöng "Himlen är oskyldigt blå" brast det. Tårarna rann och jag lät de rinna. Satans smärta. Satans saknad. Bara nio dagar kvar.
