Det är ett tag sen både Alice och Philip slutade med napp. Det var så mycket lättare än vad jag trodde att det skulle vara. När Philip skadade sig på förskolan och var tvungen att åka och limma och tejpa sitt sår vid läppen sa jag att han inte kunde ha napp. Att om han hade napp skulle såret inte läka. Det kanske det hade gjort, men jag kände att det var på tiden att sluta med napp. Och en såret och plåstret blev en bra väg dit! Det har varit lite tjat och gnäll om napparna, speciellt när de vilar eller ska sova. Men annars har det gått över förväntan tycker jag. Det har varit minst tjat från Philip, men det kanske är för att Alice haft napp ett helt år längre. Hon älskade sina nappar. Men hon fyller fyra om två veckor, så som sagt, det var på tiden kände jag. Idag hittade Alice en av hennes dockors napp och hon var väldigt snabb med att stoppa in den i munnen. När hon upptäckte att den inte alls var som hennes napp blev hon bekymrad... Hon frågade om jag kunde ta fram hennes gamla nappar igen. Bara en liten stund. En del av mig kände "såklart jag kan" och en annan "nej, aldrig i livet". Jag höll fast vid aldrig i livet och det blev inget tjat. Vi pratade om att det bara är bebisar och små barn som har napp, att hon är en stor tjej nu. Att hon fyller fyra år om två veckor. Hon längtar så mycket efter sin födelsedag. Min pappa var här idag och när han frågade vad hon önskade sig sa hon "My little pony". Det har hon önskat sig av alla. Jag älskade också My little pony när jag var liten, så jag förstår henne. Men visst ser de inte alls ut som de gjorde när vi var små? De ser annorlunda ut på nåt sätt nu...
