Jag skrev en fråga på instagram och undrade när människor i relationer har flyttat ihop. Det verkar såklart vara olika, men många flyttar ihop snabbt. Det är en sak att flytta ihop när man inte har barn, en annan när man har barn. Nicklas har ju två barn och jag har två, så det är ett lite större projekt att flytta ihop. Dagligen skickar jag och Nicklas länkar till varandra på hus vi vill bo i. Men min tanke är nog att hyra ut mitt hus och flytta in hos honom i Täby. Och sen leta ett hus tillsammans i Sollentuna. Men ingenting är bestämt än. Vi båda vet att vi vill bo ihop, men ingen av oss känner något stress. För oss båda är det så viktigt att det fungerar bra för barnen. Vår relation är inte prio ett, det är barnens mående. Det finns en rädsla i att flytta ihop också. Tänk, då kommer Nicklas upptäcka min slarviga sida. Han är pedant, jag är en slarver. Jag har alltid varit det och har inga problem med att det är lite stökigt. Men det är nog bra, att vi inte är likadana. Två pedanter har sällan samma bild av rent och städat. Och två slarviga personer i kombination med fyra barn... Ja, det säger sig själv att det skulle bli kaos. Tankar om att en dag bo ihop ger mig fjärilar i magen. Tänk att få de där lördagsmornarna tillsammans. Kaffe i solen utomhus. Sena kvällar framför tv:n. Spelkvällar alla familjemedlemmar tillsammans. Stora middagar med vänner och deras barn. Jag längtar. Så mycket! Jag och S flyttade ihop på en gång. Från vår första dejt flyttade jag in i hans lilla etta. Vi hann liksom aldrig längta efter en vardag tillsammans. Jag längtar efter att få tvätta, städa och laga mat tillsammans med Nicklas. Det kanske låter konstigt... Men jag ÄLSKAR familjelivet. Bästa känslan är när vi alla sex är samlade tillsammans. Då känner jag mig hel.
