... är livet tufft, men jag vet att det rullar på som vanligt för alla andra. Ni är några som vet exakt när jag inte mår helt hundra. Som skickar ett sms, ringer eller slänger iväg ett mail. Ni är några som skriver på insta direkt och skickar hjärtan. Jag är tyst här för att livet är tufft. För att jag inte vet vad jag ska fylla bloggen med. För att jag vill att bloggen ska vara ärlig och öppen, men jag känner inte alltid för att skriva deppinlägg efter deppinlägg. Egentligen skulle det säkert vara bra. För mig. För er. Ni är många som går igenom liknande saker som jag gör, som finner tröst i att jag mår skit. Som finner tröst i att någon annan gråter sig till sömns och vaknar med tårar på kudden. Ni är säkert fler som tycker att livet är orättvist. Oavsett om ni går igenom en skilsmässa, har förlorat en vän i cancer eller själva är sjuka. Livet är inte rättvist. Det har jag lärt mig. Men jag har så svårt att acceptera det. Jag har så svårt att vissa människor låter livet gå vidare som om ingenting hade hänt. Som om jag dött typ. En märklig känsla. Dagar som dessa hade jag önskat att jag hade en trygg famn att krypa upp i. Ett bröst att gråta ut på. Händer som torkar mina tårar och säger att allt kommer att bli bra. Min tid kommer. Straighten up little soldier.
