Jag satt på jobbet när jag fick ett samtal från en skärrad tvillingsyster som bara skrek. Rakt ut! "Jag föder tror jag! Eller så är det blindtarmen. Jag kan inte gå. Jag är utomhus. Jag kommer inte in. Jag är ensam med Elsa. Aj. Aj. Aaaaaj!". Jag försökte lugna ner henne och sa att hon skulle andas. Jag frågade exakt var hon var, var Ibbe och mamma fanns. Och hon sa att ingen svarade. Jag sa åt henne att vara lugn, att fortsätta andas, men hon hyperventilerade och skrek om vartannat. Jag slängde ner alla mina jobbsaker i väskan, kastade mig in i bilen och körde fort som fasiken till Åkersberga. Med en puls som susade i öronen. Hon är i vecka 32. Det är för tidigt. Men sen ekade hennes ord som hon sa igår i huvudet "Det är nåt på gång. Det känns precis som innan förlossningen med Elsa startade". Väl framme hittade jag Jessica i soffan med både skor och jacka på sig. Fortfarande påverkan av smärtan. Hon pratade med förlossningen i telefon som sa att hon skulle avvakta. Nu har vi sms-kontakt och hon har fortfarande ont. Jag kommer att sova med ljud på min mobil från och med nu. Jag tror ju fortfarande inte att jag får vara med på hennes förlossning, men jag vill finnas till hands om hon behöver hjälp. Jag var så uppe i varv när jag satte mig i bilen på väg hem att jag kände hur axlarna var uppe under öronen. Hur jag spände ihop käkarna av stress. I morgon har Jessica sitt aurora-samtal och det hade ju varit fint om hon fick ha det innan förlossningen startade.
