Jag har hamnat i en svacka i mitt mående trots att jag äter anti-depp. Jag vet att livet inte alltid kan vara glass och ballonger. Det är ju upp och ner, för de allra flesta. Jag har hamnat i en period då jag känner mig ensam. Jag har barnen, vänner, Nicklas och familjen. Men där inne i själen är det ensamt. Och stundvis sorgligt. Jag känner en enorm sorg över att inte få ha barnen alltid. Det ska jag inte älta i all evighet, men så länge jag mår som jag mår vill jag dela med mig av det. Jag tror att många upplever mig som glad och positiv. Eller jag hoppas det. Jag är ofta glad på jobbet. Glad i sociala sammanhang. Men när jag kommer hem och barnen har somnat är det tufft. Jag önskar att jag inte kände den där oron. Ångesten. Rädslan. Jag känner en stor rädsla inför att bli sambo. Att flytta ihop och bo tillsammans blir en stor förändring. En positiv och bra förändring, en också jobbig. Det är riktigt tufft känslomässigt att lämna det här huset. Mitt första egna hus. Jag känner en rädsla för att det ska gå åt helvete igen. Att det inte ska funka. Att jag ska bli lämnad. Att jag ska gå sönder i själen då. Jag vet att man inte kan gå runt och tänka så, men när jag hamnar i en svacka blir det lätt en negativ spiral av dumma tankar. Det bästa för mig då är träning, men dagens träningspass gjorde varken från eller till känner jag.
